PROVLÄSNING VETTVILLINGEN

1

Slaget träffade henne i huvudet utan att hon hann se varken den som slog henne eller reagera på något annat. Hon bara sjönk ihop, handlöst och rakt ner på gångvägen. Det andra slaget, det som dödade henne, kom när hon inte längre var vid medvetande.

Den som drämt flaskan i huvudet på henne först rakt bakifrån efter att ha smugit sig fram och sedan rätt över sidan av huvudet, stod och såg på kvinnan som låg där i några sekunder. Sedan sprang personen iväg. Uppdraget var slutfört.

En märklig känsla av förväntan infann sig. Nu borde allt bli som önskat, det som upptagit många timmar dagligen i tankarna. Enligt planen som långsamt tagit form skulle det nu bara var att sätta sig och vänta. Saken skulle lösa sig med automatik.

Kvinnan som låg död på marken hade tappat taget om barnvagnen när hon träffats av första smällen. Den hade rullat iväg någon meter och sedan stannat. I den låg hennes tre månader gamla son. Han sov sött, som om inget hänt. Det var som att den fridfulla höstmorgonen bara fortsatte.

Det dröjde inte länge förrän en man kom och gick förbi, ute för att rasta sin hund. När han såg kvinnan skyndade han fram och böjde sig ner över henne för att kontrollera hur det var fatt. Han kunde snabbt konstatera att hon var död. Ändå kände han efter puls och andning som man alltid måste göra. Där fanns ingen. Livet var helt utsläckt och det fanns ingen möjlighet till räddning.

Innan han ringde larmnumret hann han tänka att det var märkligt att en så ung kvinna bara fallit ihop död. Han hann också tänka på några orsaker, läkare som han var. Det var en reflex genom hans yrkesmässiga nyfikenhet, för det fanns inget att göra. Istället vände han sig om och gick metern fram till barnvagnen för att konstatera att det däri låg ett litet barn och sov.
—Tack och lov för det, sa han högt för sig själv.
Som för att skydda barnet och se till att det inte vaknade i onödan, tog han tag i handtaget och rörde stillsamt på vagnen medan han ringde efter hjälp.

Ganska snart hörde han sirenerna. En ambulans och en polisbil närmade sig. När de kom fram presenterade han sig som läkare, om än numera pensionerad. Han sa att han redan konstaterat att kvinna var död och bortom räddning. Ambulanssjukvårdarna kontrollerade ändå saken och kom snabbt till samma slutsats.

När han vände sig om såg han att en av poliserna började spärra av området. Med det tänkte han att ett brott kunde misstänkas. Det hade han inte tänkt på tidigare, bara på olika sjukdomar som kunde ha drabbat kvinnan. Eller gjorde de alltid så att de spärrade av? Han visste inte. Så återkom tanken på att det kunde vara ett brott. Vem i helvete slog ihjäl en ung mamma i så fall? undrade han för sig själv.

Barnet sov fortfarande i vagnen. Det var bra tänkte han. Ju längre barnet sov, desto bättre. Visserligen var det så litet att det naturligtvis inte skulle kunna registrera vad som hänt, men han visste att ett litet barn kan bli mycket upprört om dess trygga människa inte fanns där när det vaknade.

Polisen ställde frågor till honom om vad han sett. Han berättade. Polisen antecknade flitigt. Mitt i det ropade den ena av ambulanssjukvårdarna på polisen som gick dit. Mannen hörde inte vad som sades, men förstod att de måste ha hittat något tecken på brott eftersom han fick order om att stanna ännu en stund därför att det skulle komma tekniker och utredare till platsen.
—Ett brott har begåtts? frågade han.
—Det ser tyvärr så ut, svarade polismannen.

Mannen skakade långsamt på huvudet. Här var så fridfullt på gångvägen. Det var en rofylld morgon. Som det brukade vara. Här gick många med hundar och barnvagnar. Andra sprang sin motionsrunda. Aldrig kunde han minnas att här hänt något otäckt under de dryga trettio år som han bott i närheten och de åtskilliga gånger han varit ute med någon av familjens hundar. Att någon skulle ha slagit ihjäl en ung mamma var fullständigt obegripligt.

2

Jeppson och Nilsson åkte till Älvsborg och platsen där en död kvinna hittats. Det fanns tecken på att hon dödats med avsikt. I så fall hade de ännu ett mord att utreda. På deras bord fanns redan tre andra, dessutom tre sega ärenden. Nilsson sa att han hoppades att det skulle bli en enkel match. Jeppson log och sa att det där med att hoppas var lite vanskligt, ungefär som att stå och hoppas att man skulle vinna en miljon bara för att man köpte en trisslott när det i verkligheten var dåliga odds på den saken. Det visste väl ändå Nilsson att det enda som gav utdelning var hårt arbete? Nilsson skrattade och sa att han tyckte att Jeppson var lite tråkig ibland. Båda visste att det fanns ett mått av skämt i Jeppsons uttalande.

När de kom fram var teknikern Edberg och hans medarbetare redan på plats. Kvinnan låg raklång på gångbanan och barnvagnen stod intill. Edberg hade inte ens kommit igång med jobbet, för han stod och höll ett mycket litet barn i famnen.
—Vi väntar på att de ska få hit pappan, sa han.
—Fy fan, sa Nilsson och skakade lite på sig inför synen.

Nilsson var en känslig själ och allra helst när det gällde barn som for illa. Nu fick han genast veta att barnet var helt oskatt och att det sovit sig igenom händelsen. Det var alltid någon tröst, tänkte han, men utan att obehaget släppte för det. Dess mor låg ju där död. Att bli moderslös nästan från början måste vara fruktansvärt.

Edberg fortsatte att försöka trösta det lilla barnet på ett vant vis och det hjälpte. Gråten avtog alltmer och Edberg bad Nilsson att leta i väskan som hängde på vagnens handtag om där fanns någon mat till den lille. Nilsson hittade en flaska och Edberg provsmakade genom att hälla lite på sin hand. Det var välling, så han gav barnet flaskan. Om Jeppson mindes rätt hade Edberg fyra egna barn så han hade säker övat en hel del.

Tillsammans med Nilsson gick han fram till den döda kvinnan, så nära de kunde utan att riskera att förstöra något för teknikerna. De såg på eländet. Edbergs medarbetare tittade upp och sa att hennes bästa gissning just nu var att någon slagit den unga kvinnan i huvudet. Hon hade märken efter två slag. Kanske hade det första inte tagit ordentligt så att gärningspersonen hade slagit en gång till. Det första slaget var inte så uppenbart och syntes knappt på ytan, men det andra hade gjort hål på huden så att där sipprat fram lite blod. De skulle få veta mer exakt senare när de tittat närmare på saken.

Jeppson såg sig omkring.
—Det ser ut som att hon bara tagit en promenad med sitt lilla barn. Vem fan går fram och slår ihjäl henne om det nu är så? undrade han.
—Maken? föreslog Nilsson.
—Mmm, enligt statistiken möjligen, men är det inte ett lite märkligt sätt att göra det på? Han kunde väl lika gärna eller ännu hellre slagit ihjäl henne hemma? invände Jeppson.
—Utan vittnen och med saker han helt naturligt skulle ha sina fingeravtryck på samt möjligheten att tvätta av vad det nu var han i så fall använde?
—Fast om han gjort det hemma så hade det ju varit uppenbart att det var han, invände Jeppson.
—Sant, sa Nilsson.

Skulle han ha valt att följa efter henne för att slå ihjäl henne utomhus så hade det varit planerat och uttänkt på ett annat sätt än det oftast var när män slog ihjäl sina kvinnor. Då handlade det oftast om stundens raseri som de inte kunnat kontrollera. Kunde han ha blivit så arg och fastnat i det tillståndet att han gjort det på ett mer förslaget sätt, funderade Jeppson för sig själv.

Hundägaren stod en bit bort. De gick dit för att prata med honom. Han var påtagligt förskräckt över det han sett.
—Kom, vi går och sätter oss, sa Jeppson vänligt och pekade på en parkbänk en bit bort.
Mannen nickade och följde med. Jeppson såg att han svalde och svalde. Medan han gick med mannen sa han till Nilsson:
—Få ut en hundpatrull om inte kollegorna redan har tagit tag i det.
Gärningen var färsk, så spåren borde vara färska, vilket kunde vara goda förutsättningar för en hund att hitta något.
De satte sig på bänken och Jeppson sa vänligt till mannen att bara ta det lugnt. Det var inte bråttom. Viktigare var att det blev rätt.
—Jag har gått här med hunden i många år. Här är alltid så lugnt och skönt. Att se henne ligga där var… det var fasansfullt. Först trodde jag att hon kanske svimmat, men när jag kom fram såg jag ju…, sa mannen.
—Vad var det du såg?
—Ögonen. De sa att hon var död. Jag petade lite på henne och fick ingen reaktion samt kände ingen puls eller andning. Jag är läkare så jag vet vad jag gör. När jag insåg att hon var död så jag tog fram telefonen och ringde larmnumret. Först höll jag på att ringa 90 000, så gammal är jag.
Jeppson log vänligt och frågade:
—Såg du några andra i området?
—Bara ett par minuter innan mötte jag en dam som också går med sin hund här. Vi brukar säga god morgon och god afton till varandra. Annars ingen här i parkområdet i alla fall.

Jeppson ställde några ytterligare frågor om iakttagelser längs mannens promenad med hunden. Sedan uppmanade han honom att höra av sig om han kom på något som han sett, vad som helst. Mannen nickade och Jeppson frågade om han kände sig stark nog att ta sig hem och klara sig igenom dagen trots den hemska upplevelsen. Mannen såg på honom och sa att han varit läkare under många år, så det skulle han nog klara. Döda människor hade han sett förut. Det hade bara varit så ohyggligt att hitta en död ung kvinna här ute en fridfull morgon och allra värst var det med det lilla barnet i vagnen som tur nog var oskatt. Mannen såg bort mot Edberg som fortfarande stod och vaggade den lille.

Poliserna hejdade folk som passerade förbi och frågade om de sett något. En joggare hade sprungit förbi en kvart innan hundägaren hittat kvinnan och då hade hon inte legat där, det var han helt säker på, för i så fall skulle han ha fått springa runt eller hoppa över henne. Det gjorde att de fick en ganska precis tidpunkt för när mordet skett. Tidsspannet var bara en kvart.

Efter en stund kom kvinnans make, barnets far, som en patrull hämtat på hans arbetsplats. De fick hålla honom utanför avspärrningarna. Han var rejält uppriven, så två poliser fick hålla i honom ordentligt. Innan de lämnade över barnet måste de försäkra sig om att han inte var den som bragt kvinnan om livet. Mannen förstod inte riktigt.
—Tror ni att jag har dödat min fru? skrek han.
—Vi tror ingenting, sa Jeppson lugnt.
—Men varför får jag inte mitt barn?
—Först måste vi prata lite med dig. Pojken har det bra i kollegans famn som du ser.

Det fick bli samma parkbänk som Jeppson nyss suttit på med hundägaren som nu gått hem. Maken sa att det var enkelt att utesluta honom som förövare. Han hade varit på jobbet. Det gick att kontrollera. Jeppson nickade åt Nilsson som tog numret, gick en bit bort och ringde. Jeppson ville inte att det här skulle ta onödig tid av flera skäl. Han hade sett hur socialtjänsten ibland släpade iväg med barn från sina föräldrar och ibland fanns det gott fog för det. I andra fall var det vansinne och det ville han inte bidra till.

Nilsson vinkade honom till sig och sa att det var verifierat att maken varit på jobbet. Att han skulle ha slagit ihjäl sin fru var uteslutet. Därmed kunde de överlämna barnet till pappan. Edberg envisades med att vagga den lille ända tills han lämnade ifrån sig honom till pappan. Jeppson noterade det av någon anledning, men så var han också sådan att han gärna gjorde det samt ofta analyserade nyanser och småsaker. Genom livet hade han lärt sig att det ibland spelade roll och vissa gånger kunde vara helt avgörande.

När Jeppson och Nilsson satt i bilen på väg tillbaka till polishuset ett par timmar senare, frågade Nilsson:
—Jaha, vad tror du om det här då?
—Asplund vill aldrig veta vad jag tror, svarade Jeppson och flinade.
—Men jag vill det. Du brukar dessutom ha rätt.
—Det är långt till nästa utvärdering och medarbetarsamtal.
—Haha, ja, det är inte därför jag säger det.
—Jag tror just nu ingenting. Vi måste söka i den innersta cirkeln, sedan den utanför och sedan den utanför och så vidare. Som vanligt. Oftast är det någon i offrets närhet eller i alla fall någon som de varit i kontakt med som har gjort det.
—Blir det svårlöst eller vad tror du? undrade Nilsson.
—Jag har verkligen ingen aning, svarade Jeppson.

De hade ett kort möte med hela gruppen och delade upp arbetsuppgifterna. Asplund knorrade lite. Han satt med en hel del arbete som gällde de andra fallen och som konsumerade en hel del tid av honom. Nu undrade han hur skulle göra för att även kunna bidra i det här fallet. Jeppson blev lite förvånad, för Asplund var långt ifrån rädd för arbete, så han sa till honom att han litade på att han skulle klara att prioritera själv.

Allra först måste de prata mer med maken. Ute på brottsplatsen hade det inte varit möjligt. För det första hade han varit chockad och för det andra behövt fokusera på att ta hand om sitt barn. En patrull hade följt honom hem och sett till att en anhörig kommit till honom för att hjälpa till. Nu hade det gått några timmar och skulle de komma vidare så måste de få så mycket information som möjligt om kvinnan, familjen, släkt och vänner, arbetsplats och allt annat som kunde vara användbart.

När de satt i bilen fick de rapport från hundföraren. Jycken hade mycket riktigt hittat ett spår och ivrigt följt det. Vid en busshållplats hade det dock tagit stopp. Således kunde man med stor säkerhet dra slutsatsen att mördaren tagit bussen därifrån. Det man kunde notera var att personen inte hade tagit raka vägen mellan brottsplatsen och hållplatsen, om nu det kunde spela någon roll. Jeppson tänkte att det kunde innebära att personen inte hittade och inte hade haft en planerad flyktväg. Hundföraren hade också noterat vilka busslinjer som trafikerade just den hållplatsen och bidrog med den informationen.
—Då får vi hoppas att det fanns fungerande övervakningskameror på bussen, sa Nilsson och ringde till kollektivtrafikföretaget direkt för att be dem se efter.

3

Under sommaren hade Agnes och Jeppson varit lediga i fyra veckor tillsammans. Det hade varit ljuvligt. De hade tagit bilen till Frankrike med ett par övernattningar längs vägen. För det mesta hade Jeppson kört. Både han och Agnes trivdes bäst så, men vid några tillfällen hade hon tagit ratten. När han kommenterat hennes körning på det mest försynta sätt han kunde hade de ändå haft ett litet gräl för första gången. Det hade roat honom lite, vilket gjort henne ännu mer förbannad. Till slut hade han brustit ut i skratt och då hade inte heller hon kunnat hålla sig. Dessutom hade hon till slut gett honom rätt i sak: Hon körde inte bil så ofta. Hon behövde träna.

De hade besökt Marie och Lasse några dagar på det som de kallade ”sitt fort”. Marie och Agnes hade suttit några timmar varje dag och pratat då Marie berättat sin historia för Agnes. Enligt henne skulle det inte bli något reportage. Det skulle bli en bok. Historien var intressant och i sina stycken spännande. Genom det lärde hon också känna Marie, förmodligen som ingen annan.

Lasse och Jeppson hade ägnat sig åt att prata de också, om allt möjligt och en hel del om den typen av arbete som han och Marie hade, något Jeppson för många år sedan också varit delaktig i. De hade även tränat en hel del och Jeppson hade fått skärpa sig ordentligt för att försöka att inte förlora i precis allt. Ändå gjorde han det. Han var inte längre så vältränad. Till Agnes sa han att han måste skärpa sig.

De hade tillbringat några dagar på ett hotell på franska Rivieran där de njutit och haft det så härligt att han tänkt att han skulle minnas det för resten av sitt liv. Dagarna hade de spenderat i solen och nätterna hade de spenderat i armarna på varandra. När de sovit mindes han inget om och det fick honom att le. Kanske behövde man inte så mycket sömn när man var kär och lycklig?

Agnes hade innan semestern skrivit en hel del om gästarbetarnas situation i Sverige med anledning av det som hänt tidigare med mord på flera sådana. Det hade fått fackföreningsmänniskor, politiker, debattörer och andra att vakna till. Hon var fast besluten att härnäst ta sig an ”den förbannade människohandeln med kvinnor”. Hur det kunde pågå i morden tid i ett upplyst land var henne en gåta. Hur i helvete var män funtade, undrade hon.
—Du kan ju inte jämföra alla med mig, sa Jeppson.
—Varför inte? Allvarligt?
—Nej, varför inte, sa han, för han hade egentligen inget argument.

En sak hade börjat bekymra Agnes några veckor efter att de kommit hem. En dag hade hon insett att något inte var som det skulle och till slut piskat sig själv att ta reda på hur det var. När hon klivit ut från kliniken hade hon andats in den fuktiga höstluften i tunga drag och försökt tänka klart. Nu var hon säker på hur det förhöll sig, men inte på hur hon skulle hantera det. En hel eftermiddag satt hon vid sitt skrivbord och funderade på saken medan hon inte fick så mycket annat gjort. Koncentrationen gick inte att styra.

När Jeppson kom hem om kvällen hade hon bestämt sig. De satte sig för att äta och han märkte ganska snart att hon var lite frånvarande. Hon petade i maten och svarade bara enstavigt.
—Är det något reportage du håller på med? Du ska väl inte ut i buskarna och jaga mördare hoppas jag?
—Nä.
—Vad är det då? Vad är det du inte säger till mig?
Hon suckade lite och lade ner gaffeln. Han gjorde detsamma och såg på henne, väntande på att hon skulle säga något. En kort stund satt hon och såg ner i tallriken. Sedan lyfte hon blicken, såg på Jeppson och sa:
—Det är något jag måste berätta för dig. Jag har klantat mig lite.
—Mhm?
—Jag… jag…
—Ja?
—Vad fan… , sa hon när hon inte kunde hålla tårarna tillbaka.
—Men Agnes, vad är det? undrade Jeppson bestört.
—Jag är med barn.

Hon hade undrat över vad hans reaktion skulle bli och främst varit beredd på att han inte skulle tycka om det. Nu sa han:
—Men det är ju alldeles underbart! Är det inte?
—Jag vet inte. Vill du?
Han började skratta lite på ett rart sätt, reste sig från stolen och gick runt bordet för att omfamna henne och sa:
—Det är vad jag har önskat mig. Vill inte du så får jag respektera det, men för mig vore det höjden av lycka.

När han fick veta att barnet skulle komma någon gång i slutet av januari såg han lite drömmande ut. Till slut hade Agnes klämt ur sig att hon bar på en viss oro att bli lämnad ensam med barnet som hennes mor blivit när hon själv kommit till världen. Den vägen i livet ville hon inte in på.
—Jag lämnar dig inte och framförallt skulle jag aldrig någonsin lämna mitt eget barn. Tänk på att det heller inte är samma situation och framförallt hoppas jag att jag inte är det minsta lik din far.
Han visste att Agnes blivit till genom en tillfällig förbindelse medan den mannen dessutom varit gift och det var ju något helt annat.

När Jeppson kommit till jobbet på måndagen hade han bubblat av entusiasm. Asplund hade tittat på honom och undrat vad det var frågan om. Just nu gick det ju inte så särdeles bra med deras utredningar och högarna växte. Jeppson hade inte kunnat hålla sig utan berättat, bara för honom, att han skulle bli pappa. För alltid skulle han minnas Asplunds kommentar angående att Jeppson sagt att han nu var angelägen om att allt skulle bli rätt och bra:
—Ner på knä för fan.
—Va?
—Ja, det är väl det enda rätta? sa Asplund med en min så allvarlig som om han på riktigt undrade om Jeppson var dum i huvudet.
Jeppson hade stirrat på Asplund och insett att han förstås hade rätt.

När Agnes kommit hem nästkommande fredagskväll hade han lagat god mat och serverat henne. I köket i deras numera gemensamma lägenhet föll han på knä på klassiskt manér och friade. Hon tackade ja utan minsta tvekan och numera var de ett äkta par.

När Jeppson ringt sin mor för att berätta nyheten, hade hon som vanligt svarat:
—Lilleman, så trevligt!
—Vad krävs för att jag ska bli kallad något utan prefixet lille?
—Ja, haha, det vet jag inte, hade modern svarat skrattande.
—Fungerar det om jag samlar ihop några ytterligare vuxenpoäng?
—Kanske. Det duger väl att prova.
—Vad sägs om att Agnes och jag ska gifta oss?
—Nämen så underbart! Ja, det blir ganska många vuxenpoäng det.
—Hur många får jag om jag säger att vi ska bli föräldrar också?
Hans mor hade blivit tyst i ett par sekunder. Hennes röst hade varit lite annorlunda när hon sagt:
—Är det sant? Är det verkligen sant?
—Ja. I slutet av januari.
Hans mor hade blivit så rörd att hon nästan gråtit i telefonen. Hennes enda son, den yngste av hennes barn, som hon väntat så länge på skulle hitta en kvinna att dela livet med, hade hittat rätt för bara ett knappt år sedan. Nu föll allt på plats.