PROVLÄSNING SLÄKTBAND

1
Hela gården stod i lågor. Inte bara bostadshuset utan även alla uthusen. När räddningstjänsten kommit på plats hade det redan varit övertänt och de hade inte kunnat ta sig in för att försöka rädda någon. Hade det funnits några människor i bostadshuset eller några djur i uthusen så var det för länge sedan för sent för att göra någon insats för att rädda dem.

Befälet stod och såg på eländet. Polisen som varit först på plats kom fram till honom. De såg på varandra och skakade på huvudet. Alla förstod. Ord behövdes inte.
—Anlagt, sa befälet efter en stunds tystnad.
—Tror du? sa den ena polisen.
—Tror? Vad är sannolikheten att det ska börja brinna i varenda jävla hus på en hel gård samtidigt?
—Nej, det är klart.
—Jaja, det blir ju undersökning förstås, så får vi se, men om du vill kan vi slå vad om en kexchoklad.
Polisen flinade och sa att det kunde det ju vara värt.

Till slut var det inte mycket kvar. Allt som kunde brinna hade brunnit. Där bostadshuset stått reste sig en skorsten ur högen med aska. Där låg metallskrot och spruckna tegelpannor från taket. Hettan hade förstört det mesta.

Ambulansen hade lämnat ganska tidigt då de insett att det inte fanns något för dem att göra. Polisen hade spärrat av ett stort område och bevakade det.
—Vem fan tänder eld på en hel gård? sa de ena.
—En dåre, sa den andre.

Under den tid de stått där och sett på den tragiska brasan hade de tagit reda på att det fanns fyra personer mantalsskrivna på adressen. De hade hittat telefonnummer till dem som de ringt. Ingen hade svarat. Därmed ökade farhågan att de alla varit hemma och att lågorna slukat dem.
—Vilken jävla tragedi, sa en av poliserna.
—Man kan inte låta bli att undra vad som ligger bakom, sa den andre.
—Ja, något måste det vara. Finns det ens så tokiga människor som bara går runt och sätter eld på ställen på måfå?
—Inte vet jag, men det låter inte troligt.

Gryningen kom. Räddningstjänsten var kvar med en bil för att se till att inget mer tog eld, vad nu det skulle vara. Det fanns inga byggnader kvar, just inget brännbart, men det var klart att man inte heller ville ha någon skogsbrand. Elden skulle kunna sprida sig ut på åkrar och annat om den fick fart igen.

Teknikerna anlände för att påbörja arbetet med att undersöka platsen. Det skulle bli ett omfattande arbete. De spekulerade inte i huruvida det var anlagt eller inte. De utförde sitt arbete metodiskt och tålmodigt.

Gården hade anor tillbaka till 1600-talet, visste den enda polismannen. Han hade roat sig med att slå upp det. Det var en släktgård som gått i arv, generation efter generation. Ägaren hade till och med namn efter gården.
—Är inte det lite märkvärdigt i alla fall? undrade han.
—Jo, kanske det, svarade den andre, inte särskilt intresserad av historia.
—Det är sjunde generationen nu.
—Låt oss hoppas att det finns en åttonde och bra försäkringar.

Det var dags att lämna platsen. Här fanns inget mer för dem att göra och dessutom var deras pass över för ett par timmar sedan. Andra skulle ta över. De klev in i bilen och lämnade den tragiska synen. För några timmar sedan hade här legat en vacker gård. Av det fanns nu bara aska kvar. Det var dessutom sannolikt att det även fanns ett par lik där, kanske rent av fyra stycken.

2
Ärendet landade på polisregionens och kommissarie Lars Jeppsons bord när de hittat spåren efter fyra innebrända och uppenbara bevis för att branden varit anlagd. De ställde sig samma fråga som poliserna gjort redan på natten när det brann: Vem tänder eld på en hel gård?
—Någon inifrån eller någon utifrån, sa Asplund.
—Inte ovanifrån? undrade Nilsson.
Jeppson log. Han förstod skämtet. Asplund inte.
—Tja, det är väl också möjligt men inte primärt den teori jag skulle följa, sa han.

De gick igenom vad de visste. Branden torde ha startat runt midnatt. Första larmet hade kommit klockan 00.22 och det var en taxichaufför som ringt in det när han passerat utanför på vägen och sett hur det brann rejält redan då.

Samtliga byggnader hade varit övertända när räddningstjänsten anlänt. Enligt rapporten från teknikerna hade det använts en hel del accelerator för att få ordentlig fart på brasan. Dieselstanken hade varit uppenbar och spåren hade bekräftat det. Den som gjort det hade velat försäkra sig om att elden skulle ta sig och inte falna förrän det var slut på allt brännbart.
—Någon var uppenbarligen mycket angelägen, sa Nilsson.
—Ja, bakom sådant ligger en stark drivkraft, sa Jeppson.

På adressen hade fyra personer varit skrivna. De hade inte fått kontakt med dem trots upprepade försök. Anhöriga hade heller inte sett eller hört ifrån dem. I det nedbrunna huset fanns spår efter människor. Det behövdes ytterligare lite tid för att säkert kunna fastställa vilka de varit, vilket mest verkade vara en formsak.

Alla fyra var vuxna. En man på 78 år, en man på 52 och en kvinna på 48 samt en man på 23. Männen var farfar, far och son. Kvinnan var gift med den 52-årige mannen och mor till sonen på 23.
—Låg de och sov? Inget brandlarm? Jag menar, har ingen av dem försökt ta sig ut? undrade Nilsson.
—Det kanske vi aldrig får svaret på, men frågan är förstås intressant om man tänker på att någon kan ha kopplat ur systemet om där nu fanns ett, vilket står på listan att ta reda på. För det krävs det väl att man är hyfsat initierad, sa Asplund.
—Vilka övriga anhöriga finns det? undrade Jeppson som tänkte att de som alltid måste börja i den innersta kretsen.
—78-åringen var änkeman. Han hade två döttrar också, ett par år yngre än sonen. Den ena bor här i Göteborg och den andra bor i Stockholm. Hustrun, 48-åringen alltså, hade en bror som bor i Borås. Tillsammans har änkemannnens son och hustrun som bor i huset en son som bodde kvar hemma och en son till som bor i Linköping. Han är 21, berättade Nilsson.
—Har vi fått tag på alla? undrade Jeppson.
—Ja. Alla har fått besked om vad som hänt, svarade Asplund.
—Jaha, då är det bara att kartlägga alla eventuella fiender och allt annat då. Asplund tar befälet, sa Jeppson.

Asplund nickade och mötet upplöstes. Jeppson gick tillbaka till sitt rum och tänkte på vägen dit att om man med sådan ambition bränner ner en hel gård så framstod det som att man ville utplåna allt. Det måste vara starka känslor bakom något sådant.

Sedan Jeppson på sitt eget vis löst en serie mord under vintern där hans egen fru varit starkt hotad, hade de förvisso haft att göra som alltid, men det hade inte varit några fler besvärliga spaningsmord. Efter den historien hade han välkomnat lite vila och framförallt möjligheten att ägna tid åt sin familj. Dottern Vera som fötts när det varit som värst växte för varje dag. Numera log hon och skrattade, något som värmde hans fadershjärta oerhört.

Han hade trott att hans fru och stora kärlek, Agnes, skulle bli rastlöst efter en tid som föräldraledig. Hon var van att jobba ganska mycket och med stor ambition, men han hade överraskats av att hon sade sig njuta av tillvaron varje minut. De innebar inte att de skulle skaffa tio, femton barn som han råkat kläcka ur sig vid något tillfälle, hade hon dock påpekat.

Efter att Axberg som jobbat i deras grupp överraskande tagit sitt liv bara några veckor innan förra julen, hade de fyllt på med Sörensen. Jeppsons chef hade inför rekryteringen sagt något idiotiskt om att det kunde vara bra med kvinnlig fägring, något han fått ångra snabbt eftersom Jeppson satt ner foten. Att ha med en kvinna i gruppen var inget att göra någon sak av, ansåg Jeppson, men om han måste lyfta fram några fördelar så fanns det sådana. Gruppen fungerade bra. Det var vad som spelade roll.

Jeppson fortsatte att fundera över motivet till att bränna ner en hel gård. Hämnd, hat och avund låg nära till hands. Det hörde inte hemma i utredningen, i alla fall inte riktigt ännu, men han tyckte om att analysera det och för sig själv kunde han kosta på sig det.

En av Agnes kollegor, Jörgen, hade tagit över bevakningen av brott på den lokala tidningen. Nu ringde han angående branden.
—Var den anlagd?
—Ja.
—Vet ni vem som gjort det?
—Nej.
—Det var fyra personer som blev innebrända?
—Ja.
—Vet ni vilka de var?
—Ja, men jag kan inte ge dig identiteterna riktigt ännu, för jag har inte fått det slutliga beskedet.
—Varför tror du att någon sätter eld på en hel gård?
—Jag tror inget. Vi söker fakta.
—Förstås. Men det låter ju ganska aggressivt på något vis.
—Det kan vi vara överens om.

Jeppson visste att många journalister tyckte att han var lite kort och ibland svår att få ur saker. Anges hade berättat det för honom. När hon varit reporter och ringt honom om olika fall hade han varit precis lika kort, men deras replikskiften hade varit så annorlunda och det hade funnits något bakom hela tiden. Dessutom hade hon varit smart och räknat ut saker.

Flera gånger hade han ställts inför kluriga frågor från henne. Han saknade dem, men behövde egentligen inte göra det eftersom de ofta hade sådana hemma numera. Aldrig så att de blev osams. Det var mer en lek, som ett sällskapsspel.

Nilsson stod i dörren och frågade om Jeppson var intresserad av att byta slitage av byxbak till skosulor. Det var dags att åka ut till den nedbrända gården.
—Ja, oh ja, sa Jeppson glatt och for ur stolen.
—Tar vi din eller min bil?
—Min. Var är Sörensen?
—Hon väntar där ute.

Det var sannerligen en tragisk syn som mötte dem. Jeppson stod en lång stund och såg sig omkring. De hade sett bilder på gården och insåg vilka värden, inte bara ekonomiska, som förstörts. Mest ohyggligt var förstås att fyra människor fått sätta livet till.
—Fanns det några djur? undrade Jeppson och svepte med blicken över resterna av uthusen.
—En katt, en hund, ett gäng höns och två hästar, enligt anhöriga, svarade Sörensen.
Jeppson såg en hage där gräset var bränt i närheten av den nedbrunna byggnaden.
—Brukar inte hästar gå ute på nätterna så här års? frågade han.
—Jo, sa Sörensen.
—Ta reda på om de här brukade göra det.
—Varför tänker du att det spelar någon roll?
—Jag tänker att om de brukade göra det så har gärningspersonen först ställt in dem i stallet innan han eller hon tuttade på.
—Aha. Jag förstår, svarade Sörensen.
—Om det spelar någon roll eller inte i slutänden återstår att se. Något kanske det i alla fall säger om den som gjorde det. Syftet var att utplåna allt, precis allt, sa Jeppson.

Det hade också funnits två bilar på gårdsplanen. Även de var helt utbrunna. Den som tänt på det här hade inte lämnat något, som om denne ville få bort allt som hade med den här gården och dess ägare att göra från jordens yta.

Den närmaste grannen var också en gård. Ägaren var grisuppfödare och hemma när de kom. Hans fru var en gladlynt kvinna som snabbt dukade fram kaffe och ett rejält fat med godsaker som hon ställde på bordet tillhörande en trädgårdsmöbel som de satte sig i. Mannen gick in för att tvätta av sig innan han satte sig.
—Oj, nu kom vi på kalas, sa Nilsson och såg lystet på kakfatet.
—Varsågod att ta för sig, sa kvinnan vänligt.

Nilsson högg in på en bulle och först efter två tuggor såg han hur Jeppson tittade lite klurigt på honom. Han stannade upp i tuggandet och såg frågande på sin chef som om han undrade om han gjort bort sig.
—Det blir tävling på löpbandet senare, sa Jeppson, log och tog en bulle han också.
Ingen av makarna hade sett något under dagen innan branden. De hade heller inte sett något konstigt under kvällen. De kunde inte säga att de sett något märkligt alls den senaste tiden. Här var så lugnt och trevligt, sa de.

När branden startat hade de sovit sedan ett par timmar. De kunde säga exakt när de gått och lagt sig, för det var precis efter att ett visst TV-program slutat.

Först när räddningstjänsten kommit med sirener hade de vaknat och givetvis blivit oroliga för sin egen gård. Mannen berättade hur han skyndat sig upp och sprungit runt på övervåningen i huset för att se ut genom olika fönster för att ta reda på var det brann. När han sett att det brann något fruktansvärt på Hällesten hade han ropat på sin fru. Tillsammans hade de stått i fönstret och sett på eländet.

Efter en stund hade han försökt ringa både den äldste mannen Alvar och sonen Bengt, utan att få något svar.
—Nu vet vi ju varför, sa hustrun med en suck och skakade på huvudet.
—Det var anlagt har vi förstått? sa mannen som en fråga.
—Ja, sa Jeppson.
—Vem gör något så ohyggligt? undrade kvinnan.
—Det är det vi ska försöka ta reda på och vi tänkte om ni kanske känner till om de hade några kontroverser med folk eller något annat som kan ha lett till detta.
—Alvar hade inga fiender vad jag vet. Bengt däremot, ja, han gjorde sig osams med folk ibland, men det var mest skitsaker, svarade mannen.
—Som vad? frågade Jeppson och tog en hallongrotta som såg oemotståndlig ut.
—Skitsaker som sagt. Han tjafsade med folk om onödiga grejer. Någon som råkat åka fel kunde få sig en skrapa, hantverkare och andra som gjorde jobb åt honom hittade han alltid något skäl att gräla på. Sådant, förklarade mannen.
—Var ni också ovänner? frågade Jeppson.
—Nej, men inte vänner heller så att vi umgicks. Man kanske kan säga att vi ignorerade varandra, men hälsade och stannade ibland och pratade om väder och vind.
—Och de övriga i familjen?
—Frun och fadern, Alvar, var trevliga, men vi umgicks inte med dem heller. På senare år har ju Alvar varit ganska sjuklig av sig dessutom.

Jeppson kastade en blick på Nilsson med en undran om han hade något han ville fråga om och det hade han. Vilka besökare till familjen på Hällesten kände de till, hade de sett någon främmande bil eller annat den senaste tiden och så vidare. Paret svarade artigt och vänligt på alla frågor och frun klämde ibland in ett trugande om att ta mer från kakfatet.

När de åkte därifrån enades Jeppson och Nilsson om att behållningen framförallt hade varit de goda bullarna och kakorna, men också att de fått veta att Bengt Hällesten varit en person som gjort sig osams med en del människor.
—Då har vi lite att rota i, sa Jeppson.
—Mmmm, sa Nilsson.
—Men först ska du och jag ta en mil på löpbandet. Den som förlorar får en bestraffning, sa Jeppson och log.
—Jag hinner nog inte. Jag har lovat… eh… en person att vi ska ses, invände Nilsson.
—Då ringer du till henne och säger att du blir lite sen. Det blir ett bra test på om hon tycker att du är värd att vänta på eller inte.

Sörensen skrattade i baksätet. Nilsson frågade hur Jeppson kunde vara så säker på att det var en hon. Bara sättet han frågade det på avslöjade att Jeppson hade haft rätt, så han svarade inte ens utan skrattade bara. Sörensen skrattade ännu högre.

Jeppson var högst osäker på om han skulle vinna tävlingen på löpbandet, men det var egentligen inte poängen. Han var ute efter att se till att hans personal höll sig i trim och till en del handlade det om att roa sig och andra. Det blev hårt på slutet och Jeppson skulle ha vunnit, men lät Nilsson göra det av pedagogiska skäl. Straffet han fick var trettio armhävningar, något han tänkt göra ändå. Nilsson stod glad i hågen och räknade och underkände två. Något fusk tänkte han inte låta chefen slippa undan med.