PROVLÄSNING IDENTITETEN

DAG 1 – MATHIAS

Precis när åklagaren skulle inleda sin slutplädering small det. Människorna i tingsrättssalen kastade sig mot golvet, höll upp sina händer för att skydda sig och flera skrek i panik. Glasskärvorna från fönstren som krossades av explosionen yrde över stora delar av rummet. En taklampa föll till golvet med en smäll. Stolar och bord vältes när människor kastade sig undan. Åhörarna började förvirrat försöka fly salen. Skriken blandades med slamret när folk försökte ta sig ut. Dagen hade förvandlats från en stillsam sådan till ett veritabelt kaos.

Advokaten Mathias Rittfeldt hade haft tur. Just när det small hade han böjt sig ner för att lägga ett papper i sin portfölj som stod lutad mot bordsbenet. Nu såg han upp, först till höger där hans klient trillat eller kastat sig av stolen och låg på golvet. Mathias reste sig och tog ett steg fram mot den unge mannen som han fann avsvimmad. Sedan reste han sig upp i sin fulla längd, en längd som gav honom möjlighet till god överblick över situationen, som för att finna råd om vad han skulle göra. Han såg sig omkring medan han kände efter om han själv var skadad. Ingenstans kände han smärta. Försiktigt tog han sig åt huvudet och såg sedan på sina händer. Allt verkade intakt.

När blicken vandrade vidare såg han åklagaren ligga mitt på golvet. En blodpöl växte oroväckande snabbt allteftersom det rann ur hans huvud. Mathias tänkte att han knappast kunde ha överlevt detta och hade han gjort det torde det bara handla om någon minut innan det var över. Med det blod som rann ur honom rann också hans liv samma väg. Han var bortom räddning.

Åter vände sig Mathias till sin klient på golvet. Han böjde sig ner och kände efter puls och andning och kunde konstatera att han var vid liv. Några skador kunde han inte ses. Han la den unge mannan i framstupa sidoläge.

Salen liknade mest en krigsskådeplats med skadade och förvirrade människor famlandes i bråten. Tingsnotarien hade tagit sig fram till åklagaren och fallit på knä. Förmodligen hade han konstaterat det som Mathias redan gjort på avstånd. Det fanns inget att göra, för han försökte inte med några livsuppehållande åtgärder utan såg bara skrämt på honom.

Det var ingen lång stund Mathias stod och betraktade situationen, men den skulle i efterhand kännas som om den spelades upp i ultrarapid när han fick fram den ur minnet. Med lätt skakande händer fick han fram sin mobiltelefon ur innerfickan och lyckades ringa larmnumret. Samtalet kopplades fram och han försökte låta så redig som möjligt när han framförde ärendet, men hörde att hans röst lät lite skärrad. Operatören på larmcentralen svarade att de redan fått larmet och att polis, räddningstjänst och flera ambulanser var på väg.

Mathias kopplade bort samtalet och stoppade tillbaka telefonen i fickan. Därefter började han gå runt för att se vad han kunde föra. Hjälp behövdes, men det var svår att göra något, för det som behövdes var hjälp av sådant slag som Mathias inte kunde ge. Han tänkte att han fick göra sitt bästa och kanske kunde han i alla fall lugna någon.

Med halsduken han hade i portföljen bandagerade han ett sår på armen på en nämndeman och med slipsen som han slet av sig i hast stoppade han blodtillförseln i en åskådares arm som fått ett rejält skärsår, förmodligen från någon av alla de glasskärvor som kommit farande och nu låg utspridda över en stor del av lokalen.

En bit bort vid åhörarplatserna höll en kvinna på med hjärtmassage på en äldre man. Mathias såg hur hon kämpade oväxlade mellan massagen och mun-mot-mun-metoden. När han var klar med armen han dragit åt slipsen om flyttade han sig försiktigt över golvet för att inte skära sig på någon av glasskärvorna och hjälpte kvinna med hjärtmassagen. Hon gav honom en tacksam blick.

Snart anlände räddningsmanskapet och rättssalen kom att krylla av poliser, brandmän och ambulanssjukvårdare. De tog över vården av den äldre mannen. Mathias och den unga kvinnan blev sittande på golvet alldeles intill, efter att ha försäkrat sig om att det inte låg några glasskärvor där som de kunde skada sig på, lutade mot väggen, tysta och bara såg på det som utspelades framför deras ögon. De flesta som kunnat lämna salen på egna ben hade gjort det. Utifrån korridoren hördes gråt och upprörda röster.

Ambulanssjukvårdarna verkade ha fått fart på mannens hjärta och de försvann skyndsamt ut med honom på en bår. Ganska snart var det svårast skadade omhändertagna och körda till sjukhus. Mathias och kvinnan såg kort på varandra och fortsatte sedan att sitta där. De hade fått frågor från både brandmän, poliser och sjukvårdare om de var oskadda och svarat att de var det. Nu kom de sig inte för med något annat än att bara sitta där.

En person blev liggande kvar: åklagaren. Blodpölen hade bildat en stor ring runt hans huvud. Återigen såg Mathias och kvinna kort på varandra där de satt lutade mot väggen. Båda hade förstått. Han var död.

När ambulanssjukvårdarna var på väg ut med Mathias klient frågade han dem hur det vara med honom och fick till svar att det inte verkade vara något allvarligt. Han var vaken men smått förvirra. I övrigt verkade han oskadd. Förmodligen hade han svimmat när det small. Med en suck sjönk Mathias ihop mot väggen. Kvinnan intill tittade på honom och hennes blick dröjde kvar den här gången. Till slut mötte Mathias den och sa:
—Vad hände? Hur är det möjligt?
—Var det en bomb? undrade kvinnan.
—Men vem hade en bomb med sig in? Det här var inget fall som borde få någon att göra det här, sa Mathias.
Hon var tyst en stund innan hon sa:
—Smällde det här inne först eller var det fönstren som var först?
Mathias sökte i minnet. Frågan var väsentlig. Hade det smällt i rättssalen först så hade det varit något där inne. Hade det börjat med fönstren så hade det kommit utifrån.
—Det var nog fönstren, sa han försiktigt.
—Så minns jag det också, svarade kvinnan.
—I så fall var det ingen bomb här inne, konstaterade han.

Kvinnan reste sig och gick fram till en av poliserna som stod några meter bort. Mathias kunde inte höra vad hon sa, men hon fick med sig polisen till där han satt. Han reste sig upp. Nu fick de, var och en för sig, redogöra för vad de sett och hört. De skulle få lämna en längre redogörelse senare. Informationen om att det var något utifrån som orsakat detta fick poliserna att agera. Där ute fanns alltså någon som var ansvarig för dådet och då måste de genast ut och leta efter spår och framförallt den skyldige.

Mathias gick för att hämta sin portfölj. Det hade hänt att han fått irriterade blickar från andra i rätten när han envisats ned att börja plocka ner sina papper i portföljen innan förhandlingarna var klara. Han visste egentligen inte varför han gjorde det. Någon nämnvärd tid sparade han inte. Den här gången kunde det ha räddat hans liv. Med inte så mycket som en skråma, i alla fall fysisk, kunde han greppa ytterrocken om armen och portföljen i handen och gå ut från rättssalen.

När han var på väg stannade han till några sekunder och såg på åklagare Hermansson på golvet och gick sedan därifrån med sänkt huvud. De hade träffats i rätten flera gånger och även om de inte kände varandra något närmare var de på sätt och vis kollegor. Mathias hade upplevt Hermansson som förnuftig och skicklig. Han var en sådan som hade ordning på sina ärenden och skicklig på att driva sina processer. Vad Mathias kunde påminna sig hade han aldrig hetsat upp sig utan alltid hållit sig lugn och konstruktiv, en sådan person som det alltid var angenämt att arbeta tillsammans med även om man stod på motsatt sida om en sak.

Precis när han skulle kliva ut genom dörren mindes han att Hermansson ganska nyligen blivit far till en liten flicka. Det var bara några veckor sedan han muntert visat en bild på den lilla. Mathias knep ihop ögonen och grimaserade.

Ute i korridoren lyfte han blicken och fick syn på den unga kvinnan som han samarbetat och sedan suttit en stund tillsammans med. Han kryssade mellan dem som stod i korridoren och stegade fram till henne. Det kändes som att det fanns något oavslutat mellan dem. Hon pratade i sin mobiltelefon och gav honom ett tecken att hon snart skulle vara klar, så han stannade ett par meter ifrån henne och väntade.

Det var fortfarande många som sprang in och ut och många stod eller satt i korridoren. De pratade med varandra eller i sina telefoner. Någon grät. Poliser gick runt bland dem, gissningsvis för att notera vilka som var närvarande så att de skulle unna prata med dem senare. Mathias ville helst av allt därifrån nu.

Kvinnan avslutade telefonsamtalet och gick fram till honom. Hon räckte fram handen och sa att det kanske var dags att hälsa lite mer ordentligt. Mathias tog den medan han också presenterade sig.
—Jag vet vem du är. Jag har bevakat det här ärendet och även ett par andra som du haft hand om. Jag har skrivit en del om ungdomsbrottsligheten tidigare, så det var därför jag var här nu, sa hon.
—Jag känner igen ditt namn, sa han.

Agnes Hartman var kriminalreporter. Det var ett namn som var lätt att lägga på minnet. Mathias mindes att de pratat med varandra i telefon ett par gånger när hon förhört sig om någon åtalads inställning till det de var anklagade för och andra relaterade frågor.
—Vad sägs om att lämna det här stället och ta en kopp kaffe? föreslog hon.
–Gärna det, sa Mathias som just tänkt ännu en gång att han ville ut därifrån. En kopp kaffe lät dessutom lockande och han ville gärna prata mer med den person som ha delat dagens hemska händelse med.

Det var ovanligt varmt ute för att vara i slutet av oktober. Om morgonen hade Mathias konstaterat att det var hela elva grader. Molnen låg som ett ljusgrått tak över hela staden, men det kom inget regn. Det blåste inte ens. Att komma ut i friska luften kändes skönt och de stannade båda till och drog efter andan, som i en koordinerad akt. Ännu hade de inte kommit överens om vart de skulle gå för att få det där kaffet, så de började bara att traska mot Drottningtorget. Mathias kände att han gärna rörde på sig en stund för att andas innan han satte sig ner och Agnes verkade uppskatta detsamma.

De korsade Fattighusån över Västra Stampbron och vek av till vänster för att gå längs med Stampgatan. Framme vid Drottningtorget fick de stanna upp för spårvagnarna som ko körande i en båge över torget.
—Vad sägs om något fik på Centralstationen? föreslog Agnes.
—Det låter bra, sa Mathias som just nu inte hade några särskilda preferenser förutom anständigt kaffe, vilket borde gå att finna där.

Agnes bekände att hon egentligen inte var någon kaffedrickare men sa att hon inte gärna kunde fråga om någon, särskilt inte en man, ville följa med och dricka te. Det kunde lätt missförstås. Mathias skrattade till lite.

När de fått det de ville ha satte de sig längst in i ett hörn. De var tysta i någon minut innan samtalet kom igång om vad de upplevt, hur de upplevt det och till slut kom in på orsaken.

Mathias insåg att han måste vara försiktig med vad han sa och frågade sedan rakt ut om hon tänkte använda något av det i sitt arbete. Hon skakade på huvudet och sa att detta var utanför det. Ändå var han lite skeptisk. Genom jobbet hade han gått en kurs i att hantera media och lärt sig att det inte fanns något ”off the record” på riktigt. Pratade man med en journalist så skulle man räkna med att de publicerade allt man sa, så även om hon nu försökte intyga att så inte skulle ske, valde han att vara försiktig när han svarade på hennes fråga om vad som kunde ligga bakom.
—Det får utredningen visa. Jag har ingen aning.
—Men jag tänker att det måste vara kopplat till någon där inne. Annars vore det ju bara ett vansinnesdåd.
—Tja, jag vet inte. Vansinnesdåd sker ju. Det finns till exempel rättshaverister som ibland går över gränserna.
—Det är skrämmande i vilket fall. Jag vet inte vad som är värst, ett riktat attentat eller någon stolle som är ös, sa hon och såg ner i sin tekopp.
—Fruktansvärt, svarade Mathias och fortsatte på den tråden i konversationen.

Efter en stund sa Agnes att hon måste arbeta. Som han säkert förstod väntades hon rapportera om det som hänt. Mitt i tumultet hade hon till och med haft sinnesnärvaro att ta några bilder.

När de kom ut från Centralstationen hade molnen blivit mörkare så att det nästan var som skymning. Hon såg på honom och tackade för samtalet. Det hade känts bra att prata med varandra, sa hon. Han höll med. Så räckte hon över sitt visitkort och sa att om han ville prata med så var det bara att ringa. Hans nummer hade hon. Han nickade och såg fundersam ut, som om han inte riktigt visste vad han skulle säga eller ta sig för m ed.
—Nu måste jag tillbaka till redaktionen. Var rädd om dig, sa hon och gav honom en hastig kram som han knappt han besvara.

När hon gick tillbaka österut längs Stampgatan blev han stående och såg efter henne. Stegen var raska. En halsduk fladdrade i vinden. Hela dagens upplevelse var så märklig. Att sätta ord på det var svårt.

När hon försvunnit ur sikte tog han upp sin mobiltelefon för att titta om någon hört av sig. Under förhandlingarna i rätten hade han haft ljudet avstängt och inte kommit ihåg att sätta på det förrän nu. Där fanns många missade samtal och en hel del sms. Han bläddrade igenom listan och såg at till och med hans bror hört av sig Nyheten om vad som hänt hade förstått redan nått medierna. Han växlade till en nyhetsapp och såg den ligga högst upp, men de hade ännu inte så mycket information.

Det tog resten av eftermiddagen och kvällen att beta av telefon- och sms-listan. Han hade inte gått tillbaka till kontoret utan traskat hem till lägenheten i Haga. Längs vägen hade han skickat ett sms till sin chef på byrån som var en av de som hört av sig under eftermiddagen och skrivit att han var okej men gärna ville gå hem och ta igen sig.

Det var skönt att komma ur kostymen. Den kändes på något sätt smutsig av det som hänt. Mathias drog på sig ett par mjuka byxor och en T-shirt, värmde rester från gårdagen i mikron som han åt medan han försökte titta på TV. Under tiden ringde det fem gånger, men han tittade inte ens på telefonen. Den hade gått varm sedan han lämnat Centralstationen och han behövde lite lugn och ro en stund innan han berättade samma sak igen för fler personer och svarade på frågor.

Sin mor ringde han tillbaka till när han ätit färdigt. Hon var upprörd i telefon och han hörde sin far i bakgrunden där han kommenderade modern att ställa frågor och säga några saker. Mathias hade försäkrat dem om att allt var okej även om det varit tämligen tumultartat.
—Vad är det för jävla klienter han försvarar? hörde han fadern dundra i bakgrunden.

Modern förde inte frågan vidare. Hon begrep bättre än så och hon var väl medveten om konflikten mellan fadern och sonen, där fadern velat att Mathias skulle stanna på orten och göra något rejält, inte bli en märkvärdig kostymnisse. Det många andra föräldrar hade blivit stolta över, en akademisk utbildning och goda framtidsutsikter, hade fadern vänt sig mot.

Till en början hade inte Mathias förstått varför, men till slut kommit till insikt om att fadern egentligen var avundsjuk. De valmöjligheter som Mathias givits hade fadern aldrig haft. Med det hade han blivit en bitter gubbe. Insikten hade hjälpt Mathias att strunta i det så mycket det gick. Därför kommenterade han heller inte det han hört honom säga utan försäkrade bara ännu en gång att han var oskadd, så det fanns ingen anledning för dem att vara oroliga.

Han hörde att någon ringde i bakgrunden och när han lagt på såg han ett missat samtal från ett obekant nummer. När han tittade på de sms som kommit in kände han igen samma och läste det. Det var från Agnes. Hon ville bara höra att allt var okej med honom. Det var rart av henne, tänkte han. De kände ju inte ens varandra. Han svarade att allt var i sin ordning och att han hoppades att hon också var okej.

Det blev sent innan han äntligen fick lugn och ro. Plötsligt kom tröttheten över honom som om något klubbat honom i huvudet. För en kort stund övervägde han till och med att bara lägga sig p soffan för att sova, men lyckades uppbåda krafter att ta sig till badrummet för att borsta tänderna och sedan vidare till sängen.

Händelsen skapade stor uppmärksamhet och redan på kvällen hade Mathias sett att flera tidningar, radiokanaler och TV-nyhetsprogram hört av sig till honom. Dessa hade han inte svarat på.

När han vaknade tänkte han att han skulle ta en dusch och äta frukost, förflytta sig till jobbet och sedan ta tag i det. Till frukost läste han det som Agnes skrivit och tyckte att hon lyckats sätta bra ord på upplevelsen. Där hade hon ett försprång framför sina konkurrenter eftersom hon varit med vid händelsen, tänkte han.