PROVLÄSNING GROPEN

1 OFFRET

Ögonen var svarta av ilska. Det var för sent att backa undan. Ett försök till ett resonemang hade snabbt spårat ur. Han hade tvekat, men manat på sig själv. Det hela måste få ett slut.

Situationen var ohållbar, både för honom och för de andra. Han hade tänkt att om de pratade mellan fyra ögon så kanske det skulle bli lättare och inte lika hotfullt som om det stått en hel grupp och framfört något. Det hade uppenbarligen inte spelat någon roll. Snarare hade det varit dumt att vara ensam. Han insåg det nu.

Situationen var bortom kontroll. Han försökte lugna den andre genom att säga att det inte varit meningen att förarga honom och han tog ett par steg tillbaka.

Första smällen kom, hårt på sidan av huvudet. Tre steg stapplade han innan han dröp i backen. Han hann tänka att han måste upp och försvara sig, annars skulle han bli ihjälslagen. Kraften av slaget hade varit något han aldrig känt tidigare. Det kändes som att huvudet fortfarande skakade. När han försökte sätta handen i marken för att resa sig upp lyckades han inte styra den. Armen var obrukbar. Den svarade inte på hans tanke. Hela hans kropp verkade ha stängt av. Den gick inte att kontrollera, inte att använda. Gruset var blött. Han kände små stenar på tungan blandade med en blysmak i munnen. Blod.

Nästa slag var ännu hårdare, som om vreden växte ytterligare. Det var inte det sista slaget, men det var det sista han kände. Nu var allt svart. För evigt.

2 DRÄPAREN

Mannen som nyss slagit ner en annan förstod inte riktigt varifrån vreden kom och varför den blev så stark. Det var inte första gången som den kokade inom honom, som en kastrull full med vatten på högsta värmen där det till slut rinner över. Visserligen hade han tagit till både nävar och tillhyggen tidigare i olika sammanhang, men den här gången blev det värre än någonsin. Det hade inte gått att kontrollera alls. När han såg den andre mannen ligga på mage, alldeles stilla med ena armen åt sidan och den andra sträckt framåt, som om han famlat när han ramlade, vaknade han på något sätt till och insåg att det här måste ha gått för långt.

Han petade på mannen på marken med spaden. Någon reaktion blev det inte. Han bara låg där. Sakta såg han sig omkring, villrådigt. Sedan böjde han sig ner för att ruska i mannen på marken. Han var fullständigt livlös. Det gjorde mannen som slagit ihjäl honom ännu mer villrådig och han stod en stund och såg på eländet. Sedan gick han och satte sig på en av plaststolarna i närheten.

Vreden hade runnit av honom. Nu infann sig snarare en känsla av panik. Han måste försöka tänka, men det var svårt. Först försökte han minnas vad som sagts och sedan vem som hade gjort vad. Hade han verkligen slagit honom med spaden? Det hade väl inte varit särskilt hårt? Mer en markering? Spelade han död eller var han död på riktigt? Försiktigt böjde han sig ner och kände efter puls utan att hitta någon. Ögonen var slutna. Munnen hängde slappt. Det var inte mer liv i mannen än i ett tygbylte. Ingen kunde spela död på det viset.

I bilen fanns några öl. Mannen hämtade en och drack upp den i rask takt. Han hämtade en till och drack upp även den. Lugnet spred sig inom honom och det kändes som att det blev lättare att tänka, så han hämtade en tredje.

Till sig själv sa han att ingen jävel skulle sakna den här mannen. Det var bara att se till att han försvann på något vis. Så fick han en idé, tömde det sista i burken och skred till verket med den plan han nu tänkt ut. För sig själv sa han att den faktiskt var genial. Det fick honom till och med att le lite åt sin egen förträfflighet.

3 FYNDET

Först hade Simon och Oscar varit på sportbaren och sett en match medan de åt och drack några öl. Det hade varit hög stämning, särskilt som IFK Göteborg vunnit matchen mot Stockholmslaget AIK. De två kamraterna bestämde sig för att fira mer och drog vidare till en annan lokal där de, om de hade lite tur, kanske kunde hitta några tjejer att ragga på.

Natten blev sen och de var påtagligt berusade. Några tjejer hade de inte lyckats få intresserade när det var dags att ta sig hem. Lätt vinglande traskade de från avenyn för att ta sig till bussterminalen och hitta en buss som gick hem till Partille. Av någon anledning, som de senare inte skulle kunna redogöra för, fortsatte de att gå ner mot Göta älv istället för att svänga av i tid. Förmodligen hade det med deras berusningsgrad att göra.
—Jaja, vi går väl runt. Kanske vi behöver lite frisk luft? sa Simon.
—Förmodligen, sa Oscar och garvade.
Det innebar att de kom ner vid bygget av västlänken.
—Fy fan, det ser ut som att de grävt upp halva stan, sa Simon.
—Undrar vad det är där nere? undrade Oscar.
—Vi går in och kollar.
—Njää, är det så smart?
—Ja, vad fan, det är väl ingen som ser nu på natten.

De lyckades ta sig in och började kolla på alla grejer. En bit in fanns en rejäl grop. När den ene av killarna gjorde en ansats att ta sig ner protesterade den andre och tyckte att han var galen. Sedan följde han ändå med. Det här var ett roligt äventyr.
—Vi skattebetalare måste ju inspektera lite, sa Oscar.
— Ja, det har ju varit en del snack om det här.

I nyktert tillstånd hade de aldrig ens tänkt tanken att ta sig innanför avspärrningarna. De var ordentliga och inte mycket till äventyrare. De ställde aldrig till med dumheter. Men under inflytande av den alkohol de konsumerat under kvällen hade vettet försvunnit.

Där låg rör i mängder. I mörkret var det lite svårt att se och de snubblade båda två ett par gånger. Ena kamraten tog fram mobiltelefonen och lyckades få igång appen för ficklampa.

Nu såg de bättre.
—Men vad fan, det här är väl inget att glo på. Nu sticker vi till bussen, sa Oscar som egentligen inte velat gå in från början.
— Nej, du har väl rätt, sa Simon.

Precis när han skulle vända sig om för att gå och ljuset från mobilficklampan svepte över marken såg han en man ligga där. Han skrek till.
— Vad är det? undrade Oscar.
— Det ligger någon här.
— Äsch, du skämtar.
— Nej, för fan. Kom ner och kolla.

Simon som redan hade börjat klättra upp vände och gick nedåt igen. Mycket riktigt låg där en man. Tillsammans stirrade de på honom i gott och väl en minut innan någon av dem fann något att säga. Till slut sa Simon:
— Han måste vara död. Titta på honom.
— Ja, nog fan är han död allt.
— Vad gör vi?
— Ringer polisen.

En bil med två poliser kom snabbt till platsen och mötte de två unga killarna som klättrat upp ur gropen och nu stod innanför staketet, alltmer uppjagade när de började nyktra till lite och insåg vad de sett.

Polisen ville veta vad de gjorde inne på byggområdet och hur de kommit dit. De erkände att de klättrat över för att de var nyfikna.
— Var är liket? undrade polisen.
— Han ligger i en grop där borta, sa Simon och pekade.

I det här läget visste poliserna inte mycket, men deras intryck var att de här unga killarna inte hade slagit ihjäl någon och dumpat kroppen i en grop. De som gjorde sådant brukade inte ringa polisen en stund senare.

Efter att poliserna tagit sig in och kunnat konstatera att de båda killarna hade rätt blev det fullt pådrag och de togs in till förhör. Kommissarie Jeppson, som väckts, kom i sin privata bil. Den väckte alltid viss uppmärksamhet hos framförallt de yngre poliserna. Asplund anlände samtidigt och parkerade intill. Vanligtvis åkte han Volvo, men idag kom han i en mycket liten bil som dessutom verkade aningen skraltig. Jeppson undrade om det skramlade om den på riktigt eller om det var något han inbillade sig.
— Vad åker du för något? undrade han.
— Frun har andra bilen, svarade Asplund lite buttert.

Jeppson log lite i mjugg. Han var väl medveten om Asplunds förhållande till sin fru som väl i bästa fall kunde kallas svalt, så han kunde tänka sig ungefär hur förtjust Asplund var över att behöva åka runt i hennes bil när han hade en klart bättre vanligtvis.
— Det är som att köra symaskin ungefär, muttrade Asplund vidare och Jeppson hade lite svårt att hålla sig för skratt.

Tekniker var redan på plats, hade satt upp belysning och tagit sig ner i gropen. Jeppson och Asplund gick dit för att se själva och få höra vad teknikerna kunde ha att berätta.
— Egentligen är det två lik, sa Edberg, en tekniker som varit med i många år.
— Två? sa Jeppson förvånat.
— Under honom ligger ett gammalt skelett.
— Jaha, det var ju en ny variant, sa Asplund utan entusiasm.
— Ni får veta mer imorgon, sa Edberg vänligt.

Asplund och Jeppson åkte till polishuset för att prata med killarna som funnit liket. Eller egentligen liken, fast det hade de nog inte noterat och behövde heller inte få veta just nu.

De hade nyktrat till ytterligare, delvis med hjälp av varsin kopp kaffe och satt i varsitt rum och väntade. Asplund och Jeppson pratade med en av dem i taget. Efter det skulle de enkelt kunna konstatera att deras historia var fullständigt samstämmig och ingen av dem trodde för ett ögonblick att de unga männen hade något med den döde mannen de hittat att göra. De ordnade skjuts hem åt dem och bestämde sig båda för att det inte fanns mycket mer att göra i natt än att själva också åka hem och försöka få ytterligare ett par timmars sömn. Kände de Edberg rätt skulle han jobba på, men några timmar skulle det ta innan de kunde få något.