PROVLÄSNING GAMLA SYNDER

OKTOBER 1964

Dolt i djupet
Det sista som syntes var baklyktorna vars sken blev allt mer svagt. Sedan var bilen borta och mörkret totalt. Närmaste ljus var långt borta i husen nere i samhället. Åt andra hållet kunde
man se ljuset högst upp i den ena gruvlaven. Mörkret trängde på denna regniga och blåsiga höstkväll.

Ingen annan såg den där bilen eller vart den tog vägen. Den vrålande bilmotorn och smällarna när den föll hördes förstås, men på en gruvort hördes smällar från sprängningar och annat dag som natt. Det var inte troligt att någon skulle reagera och än mindre minnas det.

Det var över nu. Tyst och mörkt och allt var dolt i det.

Den enda som sett det ske gick ensam och sakta vägen tillbaka till samhället. Insikten om att det inte fanns någon återvändo var den som avgjorde antingen övertygelse eller ånger.

Någon ånger kom inte. Den borde kanske ha gjort det – det hade kanske varit det normala – men det var övertygelsen som tog över. Med den ökade också steglängden hemåt. Kläderna var våta och det började bli kyligt. Det skulle bli skönt att komma inomhus och bli både torr och varm igen.

En resa tar sin början
Det stora loket hade bromsat in så att det tjöt om järnhjulen mot rälsen. Strax stod det helt stilla invid perrongen och vid det laget hade hon redan passerat över rälsen och tagit sig upp
på perrongen. Hon stod alldeles intill tåget. En dörr längre ner öppnades och ut steg en herre med lång rock och hatt, en väska i ena handen och ett långt paraply i den andra. Hon öppnade dörren intill där hon stod och klättrade ombord på tåget. Noga stängde hon dörren efter sig och gick in i tågvagnen som var tom, sånär som på en kvinna i blå hatt med en liten hund intill sig på sätet. Kvinnan tittade bara upp lite kort när hon passerade henne i gången. Genom fönstret såg hon konduktören gå längs med tåget. När hon passerat igenom den vackra salongsvagnen, kom hon in i en med kupéer. Det var inte många ombord på tåget och hon slank in i en tom kupé.

Känslorna var kaotiska. Vad gjorde hon egentligen? Varför gjorde hon så här? Hon måste kliva av! Hon som var så samvetsgrann och ordentlig gjorde inte så här. Men det gjorde hon.

Tåget började rulla ut från stationen, allt fortare. Hon befann sig som i en dröm och vaknade till först när hon på håll hörde konduktörens höga och myndiga stämma ropa: ”Nypåstigna.” Hon insåg att hon var det men att hon inte hade någon biljett. Kvickt smet hon iväg längre bak i tåget och in på en toalett där hon gömde sig. Hon var klok nog att inte låsa dörren. Det skulle synas och säkert få konduktören att vänta ut henne. Efter någon minut hörde hon honom passera förbi utanför.

Samvetet plågade henne hårt. Samtidigt fylldes hon av en känsla av förväntan och glädje som blev allt starkare. Ta vara på sig själv. Inte låta män styra livet. Inte bara gå i någons fotspår. Själv skapa det liv man ville leva. Det som hon tänkt på så många gånger utan att veta hur, men nu kanske gjorde det.

Tåget hade fått upp farten rejält. I en skarp kurva fick hon hålla i sig. Ett leende smög sig fram. Hon hade ingen aning vart hon skulle ta vägen. Hon visste inte ens tågets destination. Det kunde bli bra, men det kunde också sluta riktigt illa vilken minut som helst.

OKTOBER 1963

En mörk tillvaro
Inga-Lena stod böjd över tvättkaret och sköljde den sista tvätten. Händerna kändes stumma av allt tvättande hon utfört under eftermiddagen. Det var så hon spenderade sina söndags-eftermiddagar sedan ett par år tillbaka: i familjen Lundgrens tvättstuga där hon tog hand om familjens tvätt.

Det var svalt och rått i källaren. I början gick det bra och så länge hon arbetade höll hon värmen i kroppen, men ganska snart blev det för kallt för händerna. Klaga gick dock inte för sig. Det fanns andra som gärna ville ha jobbet, det visste hon. Alltså tvättade hon noga, hängde tvätten och tog sedan tag i att mangla och stryka det som var torrt. Att köra strykjärnet kändes bra. Då tinade händerna upp. Hon såg ner på sina händer som var röda och lätt blå på vissa delar, torra och nariga. För en stund drömde hon om sådana där vackra händer med rödmålade naglar som fru Lundgren hade. Det var tydligt att hon inte arbetade med händerna.

När klockan närmade sig sex på kvällen var allt klart och där låg tröjor, kjolar och byxor i prydliga högar, skjortor hängde strukna med stärkta kragar på galgar och underkläder låg prydligt staplade. Fru Lundgren ville bära upp den färdiga tvätten själv. Inga-Lena förstod att det naturligtvis handlade om att hon inte ville ha henne uppe i huset, inte att hon så gärna ville göra en insats. Det var också därför hon blev insläppt via källaringången varje söndag klockan tre. Var familjen inte hemma så var det grannen som kom dit och släppte in henne. En gång hade Inga-Lena på prov känt på dörren till källartrappan som ledde upp till huset och kunnat konstatera att den var låst.

Fru Lundgren kom ner och inspekterade, nickade artigt och gav Inga-Lena lönen i kontanter. Det var inte mycket, men det var något och allt var välkommet.

Hon steg ut i höstkvällen och cyklade hem. Det var inte långt, bara tre kilometer, mest utför. Det gick fort på cykel.

Hemma väntade mor som vanligt i köket där hon mest satt och stirrade medan glöden falnade i spisen. Hon sa hej men utan större entusiasm. Inga-Lena lade in två pinnar i spisen och satte på en gryta med potatis. I svalen låg en bit saltat fläsk och i skafferiet fanns en burk med saltgurka som hon ställde fram på bordet. Någon sås hade hon inte ätit sedan mormor dog, och hon fick nästan tårar i ögonen när hon tänkte på den fantastiska brunsåsen som mormor hade serverat till söndagsstekarna.

Egentligen handlade det förstås inte om någon sås. Det handlade om mormor, fast inte bara det heller. Mormor hade varit frisk och stark, glad och snäll. Trots att det var tio år sedan, och hon bara hade varit ett barn då mormor hastigt gått bort, hade hon tydliga minnen av henne. Håret i en fläta, alltid strikt, de glada ögonen, den blå klänningen som inte varit modern på länge, de starka händerna som både kunde lyfta, knåda och göra annat hårt arbete och samtidigt smeka en liten flickas kind på det ljuvaste vis. Godnattvisorna och de korta sagorna Inga-Lena inte hört någon annanstans, de var bara från mormor. Det var också av mormor hon hade lärt sig laga mat, tvätta, städa, sy, hugga ved, vårda plantor, baka bröd och ta vara på det som fanns i skogens skafferi.

Morfar som varit från Norge hade vänt hemåt under andra världskriget för att hjälpa sina forna landsmän. Varje gång det kom på tal hade mormor sett ledsen ut, för det hade slutat med att morfar kommit hem i en kista. Inga-Lena hade bara för något år sedan hittat ett brev som mormor fått något år efter morfars död från någon som hette Arne och bodde i Bergen. Det var på norska men Inga-Lena hade lyckats förstå att morfar inte varit någon vanlig soldat. Han hade varit engagerad i motståndsrörelsen och under ett farligt uppdrag hade tyskarna skjutit honom. Arne hade varit där. Han hade flytt tillsammans med de andra och de hade återvänt till platsen ett par dagar senare för att ta med sig den döda kroppen och sedan forslat den till mormor i Sverige.

”Han ville så väl men det blev ju så tokigt”, brukade mormor säga och sedan börja prata om något annat.

Inga-Lena föddes efter att morfar var borta. Hon växte upp hemma hos mormor tillsammans med sin mamma. Sin pappa hade hon, såvitt hon visste, aldrig träffat. Hon visste inte ens vem han var. En gång hade hon frågat sin mamma. Hon var sex, sju år då. Det gjorde hon aldrig mer om, för den vreden modern visade ville hon inte dra över sig själv någon mer gång. Hon undrade om mormor hade vetat och tänkte att om mormor levt hade hon säkert berättat om Inga-Lena hade frågat nu när hon blivit äldre.

Ibland när hon såg en stilig man, en pappa som bjöd sina barn på glass eller åkte i en fin bil, kunde hon dagdrömma om att det nog var han. Kanske var det hennes syskon som stod där och mumsade på varsin jordgubbsglass i strut vid kiosken, eller de två barnen som satt bak i en Volvo Amazon som gled fram på vintervägen med skidor på taket?

Nog visste hon att det talades om både henne och hennes mor och sannolikt hennes möjliga far i samhället. Det talades om det och det talades om annat.

Det var mörkt ute. Skogen syntes tätna och krypa närmare inpå huset. De hade ätit upp den enkla middagen och Inga-Lena hade diskat undan allt och ställt tillbaka i skåpen. Mor satt kvar vid köksbordet. Hon hade tagit fram ett par sockor som hon satt och lagade med garn och stoppnål. I det här huset lagade man sockor så länge det gick, men ibland måste ett par nya stickas och det brukade mor tycka var en ganska angenäm sysselsättning. Ett par sockor var också vad Inga-Lena visste att hon hade att räkna med till jul. Födelsedagen i juni kunde innebära något annat, för även mor insåg att raggsockor inte var så passande då.

Mor tittade på klockan och lade undan det hon höll på med i en liten korg som stod i närheten av köksbordet. Ena sockan var åtgärdad, den andra skulle få vänta.
— Jag får besök om en stund, sa mor.

Inga-Lena visste vad det betydde. Eftersom det var kyligt tog hon på sig koftan igen, gick ut i hallen, stoppade fötterna i kängorna och krängde på sig jackan. Hon tog också på sig en mössa som hon själv hade stickat i slöjden. Den var härligt röd och hon tyckte mycket om den. Katten kom ut i hallen och stod vid dörren och väntade. Antingen ville han bara ut, eller så ville han följa med Inga-Lena. Det var ofta han gjorde det.
— Kom med du, sa Inga-Lena, tog en bok ur sin väska som stod i ett hörn i hallen och så gick de ut till hönshuset.

Det var svårt att koncentrera sig. Ovanligt svårt. Dessa män som besökte hennes mor för en timme eller så, gav henne alltid ett obehag. Hon förstod vad som pågick inne i huset när hon satt här ute. Tankarna på hur det skulle bli för henne i livet hade kommit allt oftare. Hennes mor verkade tycka att den vägen var självklar genom att Inga-Lena skulle följa i hennes fotspår. För Inga-Lena framstod det som alltmer motbjudande. Hon visste bara inte hur hon skulle göra för att hitta ett annat, bättre liv.