PROVLÄSNING BONDENS ALLA BARN

1862

Det oundvikliga

Vårkvällen var ljum och ljus. Sissa stretade på uppför backen på väg mot det lilla torpet där hon bodde tillsammans med sin far, sin mor och sina syskon. Slitet på bondgården höll på från bittida till sent, sju dagar i veckan. Visserligen skulle söndagar vara arbets¬fria, men så såg inte verkligheten ut hos en storbonde. Alla djur måste skötas, korna mjölkas, mat lagas och mycket annat.’

Hon var glad för att hon efter tre år av slit i ladugård och vist¬hus äntligen fått komma in i boningshuset och arbeta där istället. Det var inte lika smutsigt och det var inte lika tungt. Dessutom ar¬betade Lisa där som hon känt sedan hon var barn. Det var ett bätt¬re arbete och det betalade sig bättre. Sissa kunde bidra med mer i hemmet och det behövdes. Fadern slet varje dag, först hos bonden och sedan där hemma. Modern var klen efter sista barnafödseln, men gjorde sitt bästa. Sissa hade länge fått ta ett stort ansvar och med tiden hade hennes syskon fått ta allt mer, framförallt hennes yngre syster Stina.

Gräset började bli grönt. Solen smekte de ivriga blad och strån som stack upp vid vägkanten. Vårens tidigaste blommor höll på att slå ut. Snart skulle man kunna plocka dem och sätta dem i det lilla lerkruset och ställa på bordet där hemma i torpet, något Sissa gjort sedan hon var barn. Med tiden hade det blivit en tradition som de andra närmast förväntade sig.

Att börja arbeta inne i bondens hus hade gjort att hon fått lära sig en hel del nytt. Det innebar också att hon och alla de andra måste inta en helt annan hållning. Med djuren kunde man arbeta ostört och man behövde inte bete sig på något särskilt vis. Inne i huset fanns annat att ta hänsyn till, framförallt husbonden, hans hustru och de sju barnen.

Det var inte alla som fick möjligheten att arbeta där. Husmamsell Modig hade ansvaret för att hitta rätt sorts flickor till uppgiften. När Sissa varit aktuell hade hon fått ställa sig i köket medan husmamsell Modig gått runt henne ett par varv och inspekterat henne som om hon inte sett henne förut. ”Sträck på sig!” hade husmamsell Modig sagt med barsk röst och Sissa hade sträckt på sig allt hon kunde. Hon hade passerat kontrollen och det var inte alla som gjorde. Husmamsell Modig hade en skarp och granskande blick.

Det hade tisslats och tasslats om Brita som slutat, framförallt om varför. Någon påstod att husmamsell Modig helt sonika hade kastat ut henne. Andra påstod att hon flytt något. Sissa valde att inte lyssna till skvallret, men det var svårt att undgå.

Sissa hörde hästarnas hovklapper mot gruset när hon nästan nått toppen på backen. Långt ifrån alla kom med häst och vagn, särskilt inte i par, så hon vände sig om för att se vem det var.

Ingen mindre än bonden Westerdahl, hennes arbetsgivare, satt på kuskbocken. Hästarna kom i trav. Det var elegantare hästar än de som användes i jordbruket. Dessa använde bonden för att köra den fina vagn han åkte i och för att rida på när han inspekterade sina ägor och övervakade arbetet på dem.

Sissa steg åt sidan. Vägen var smal och vagnen tog upp nästan hela bredden. När bonden Westerdahl passerade böjde hon ned huvudet och neg. Plötsligt höll han in hästarna och stannade bara några meter bort, så snabbt hästarna förmådde.
—Fröken Sissa, sa han och såg ner på henne från kuskbocken.
Hon neg igen. Han log lite mot henne. Hon visste inte riktigt hur hon skulle bete sig, men såg upp på honom och log försiktigt tillbaka.
—Hoppa upp här så får hon skjuts hem, sa bonden och klappa¬de med sin stora näve intill sig på kuskbocken.
—Det är inte så långt, sa Sissa försiktigt.

Westerdahl klappade åter på kuskbocken. Sissa hade inget val utan tog sats och klev upp. Det var som att det inte varit en fråga han ställt, utan mer som ett kommando. Dessutom visste Sissa bättre än att svara emot sin husbonde.

När hon satte sig på kuskbocken, inte helt bekväm, tittade han på henne och log lite. Sedan lät han tömmarna dansa till över hästarnas ryggar och ropade ett kommando som omedelbart fick de två fålarna att sätta av i raskt trav.

De var snabbt vid torpet där Sissa skulle stiga av, men bonden Westerdahl gjorde inte minsta antydan till att förhålla hästarna. Strax efter kom istället en raksträcka på plan mark och han satte hästarna i galopp. Sissa ville protestera, men vågade inte.

Westerdahl visste mycket väl var hon bodde, så det var inte så att han missade det. Hon tänkte att hon fick gå vägen tillbaka när bonden väl stannade och höll nu istället i sig när hon såg en krök närma sig för att hon inte skulle trilla ur vagnen. Att invända hade varit att vara oförskämd och otacksam. Det ville hon inte. Hon skulle inte bara riskera att bli av med tjänsten i huset utan arbetet helt och hållet. Så mycket hade hon lärt sig under de par år som hon arbetat på gården att Westerdahl kunde vara hård, närmast skoningslös.

Han lät hästarna fortsätta i galopp uppför en lång backe. Sissa kunde inte begripa varför han gjorde så eller vart de var på väg. När de kom upp på krönet hejdade han dem till trav och strax svängde han in på en väg som gick norrut, upp mellan åkrar till skogskanten. Där bodde ingen, så Sissa kunde inte förstå varför han körde upp där.

Efter ett par minuter stannade han hästarna. Sissa såg sig lite förvirrat omkring. Hon visste inte vad hon skulle säga, men tänkte att det var dags att kliva ner från kuskbocken och börja gå hemåt. Det var inte alltför långt. Ett par kilometer kanske och då mest utför, tacksamt nog. Hon var redan trött efter dagens arbete.

Westerdahl hejdade henne genom att lägga sin hand på hennes arm med ett litet tryck.
—Hon är mycket vacker, sa han och såg henne i ögonen samti¬digt som han log.
Sissa tittade ner på plankorna på kuskbockens golv. Det här hade hon inte varit beredd på och även om hon varit det så hade hon inte vetat hur hon skulle förhålla sig till det.
—Hon är blyg, sa Westerdahl och fortsatte att se på henne, leende.
Sissa försökte krypa ihop lite. Westerdahl flyttade handen och lade hela armen om hennes axlar.
—Jag har allt sett henne om dagarna och hur vacker hon är. Ingen flicka som arbetar hos oss är så vacker och så vän. Inte någon flicka på bygden är så skön att skåda, sa han.

Inom sig kände Sissa märkliga känslor vakna. Westerdahl var stilig och han var rik. Det var de saker som pigorna tisslade och tassla¬de om. En annan var den obarmhärtiga fru Westerdahl. Det var ingen man ville hamna i onåd hos. Hon var hård som en sten med en sträng blick. Kanske var hon så mot sin make också.

Mest var fru Westerdahl tystlåten och hölls med att brodera. Andra bondmoror ansvarade för hushållet, men det gjorde inte Westerdahls hustru. Hon framstod som att hon ville vara lite förmer än andra och dessutom framstod hon som vek. Sissa hade tidigt tänkt att hon nog inte var riktigt frisk.

Fru Westerdahl kom från en annan bondefamilj. Det hade na¬turligtvis varit ett passande parti. Själv trodde Sissa mer på kärlek om man skulle dela livet med någon, men hennes mor hade för¬klarat för henne att det var få som kunde unna sig att tro på det. En kvinna behövde en redig man som kunde försörja henne och barnen och en man behövde en kvinna som kunde föda honom barn och ta hand om hushållet. Tyckte man om varandra så fick det räcka.

Ändå kunde inte Sissa låta bli att drömma om romantik och där hon nu satt, med bonden Westerdahls arm om sina axlar, tänkte hon att det kanske var vad han också sökte för att han inte fick någon sådan i sitt äktenskap. Men han var gift. En sådan man kunde man inte ge sig i lag med. Hon måste ta sig därifrån. Därför sa hon:
—Husbonden är för vänlig. Jag ska gå hem till mitt.
Han tittade på henne under flera sekunder. Ögonen smalnade lite. Sedan sa han:
—Sedan ska hon få det. Nu ska hon följa mig in i ladan där.
Han pekade på en liten lada vid åkerkanten, en som Sissa visste att de fyllde med hö till vintern.

Westerdahl klev ner från kuskbocken och räckte henne handen som om hon vore en herrskapsdam som skulle stiga ner. Sissa tog klivet ner på marken och bonden Westerdahl fångade henne i famnen. Han höll kvar henne några sekunder, luktade lite på hennes hår och log igen. Sedan ledde han henne till den lilla ladan, öppnade dörren och manade henne att stiga in.

Den goda känslan som kommit av smicker förbyttes till rädsla. Vad gjorde de här? Vad ville han? När han med milt våld lade ner henne på höet på golvet förstod hon. Westerdahl förvandlades från vänlig till hård på ett par sekunder och sedan tog han för sig av det han ville ha, en vacker piga utan möjlighet att säga nej och fly undan.

Kärleken
Varje dag under en tid hade Petter sett på henne i smyg där i ladugården. Hon mjölkade. Han skyfflade skit och tog fram hö och halm. Ibland log hon mot honom. När det hände kände han hjärtat slå dubbla slag och andningen blev häftigare. Några gånger hade han vågat tilltala henne och varje gång hade hon svarat lite blygt. Även det hade fått hans hjärta att slå snabbare. Det var något så oerhört sött och oskyldigt över henne.

Han fann sig vissla och tralla ibland, till synes utan anledning. Inte var det för arbetet. Det var hårt och slitsamt. Han blev smut¬sig och svettig. Det var för de korta ögonblick han fick kontakt med hennes ögon och de där leendena. De var svaga, men de fanns.

Några gånger hade han tänkt att han skulle slå följe med henne hem. Det var inte samma väg som han skulle ta om han skulle till sitt, men han hade tänkt att han säkert skulle finna en anled¬ning. Eller så skulle han bara säga som det var. Han ville vara med henne, prata ostört om vad som helst. Bara han och hon. Ännu hade han inte lyckats åstadkomma det och nu arbetade hon inne i huset. Det var bra för henne, men han saknade att ha henne i ladugården där han kunde kasta sina blickar på henne.

Om ett par veckor skulle det bli festligheter på Näset. Midsommar var en av de gånger under året då det blev riktig fest med dans och allt. Han hoppades att hon skulle komma dit. De flesta pigor, drängar och andra unga brukade ta sig dit en sådan kväll. De övriga drängarna hade redan planer och de hade samlat ihop brännvin så att det räckte och blev över.

Petter hade för avsikt att hålla sig nykter. Aldrig hade han varit särskilt förtjust i rusdrycker. Hans stora mål för kvällen var att få umgås med Sissa. Då kunde han inte vara berusad. Kanske skulle han bli modigare med ett par stadiga supar innanför västen, men han var bestämd på den punkten att han ville ha mod som nykter.

Länge hade han känt just modet svikta, men med tiden trodde han sig ha upparbetat tillräckligt med kurage för att våga ta kontakt. Det vågade många andra, så varför inte han. Tänk att få hålla henne i sina armar, att få ta henne om livet och kanske nudda hennes kind. Längre än så tänkte han inte. Det vågade han inte. Han tänkte bara att han innerligt hoppades på möjligheten att få följa henne hem.

Hon var så vacker. De blå ögonen. Håret som hade samma färg som rågen när den mognat på åkern. Den smala midjan. Leendet. Ofta tänkte han på henne och allt som var hon. Det var något speciellt med henne, något han inte riktigt kunde beskriva i ord.

Han förstod att han var förälskad. Det var en ny och omvälvande känsla. Aldrig hade han känt så för en person som han kände för Sissa. Det hände att han tänkte att hon råkade ut för något där han kunde rädda henne. Det vore på ett sätt det bästa eller kanske snarare det enklaste, för då skulle han bli hennes hjälte. Samtidigt ville han förstås inte att något skulle hända henne.

Hans mor fnös åt hans romantiska idéer och hon hade sagt att det var dags för honom att hitta en kvinna. Johan, hans yngre bror, hade redan stadgat sig med Kerstin. De väntade sitt första barn och det använde hans mor som någon form av påtryckning till honom om att det var dags.

Vid något tillfälle hade Petter frågat sin bror om det var kärlek han kände för sin hustru. Brodern hade sett lite frågande på ho¬nom och bara svarat att Kerstin var en bra kvinna, en som skulle sköta hushållet, föda honom tillräckligt många barn och hålla livet ut. Det var, enligt honom, vad det gick ut på.

Petter fann det märkligt. Han kunde förstå att man fick ta det som bjöds om inget bättre stod till buds, men om man hittat någon som man älskade så måste det ju vara den människan man skulle äkta om hon bara ville.

Han hade ingen aning om hans kärlek till Sissa var besvarad. Det var framförallt vad som gjorde honom tveksam eller snarare vad som begränsade hans mod. Tänk om hon skrattade åt ho¬nom, inte tyckte om honom och ratade honom. Det skulle lämna honom i ett tomrum.
Hur skulle han kunna hitta någon annan om han inte fick den han älskade? Kunde han göra som Johan och bara välja en bra kvinna, om det var vad som bjöds? Han visste inte och han ville egentligen inte veta. Blev det så fick han tänka på det då.

Nu var det bara fyra veckor kvar till festligheterna. Petter ägna¬de en god stund varje dag, flera gånger om dagen, åt att tänka ut hur han skulle ta sig an den. Allt mer kom det att kännas som den möjlighet han skulle få.